Här är två par vantar som strax skall slås in i paket och bli julklappar. "Vi önskar oss varma vantar, såna som det inte blåser rätt igenom" var det någon i min närhet som sa.
Då kan det passa bra att valka lite så det blir tätt och fint. De här är stickade i lönspunnet garn av värmländska skogsfår.
Genom mitt deltagande i Tålamodspåsens adventsstickning har jag lärt mig att virka hjärtan. På de ljusbruna sitter de på ovansidan och syns hela tiden. På de mörka på insidan så den som bär vantarna kan se dem utan att skylta med det för andra.
Så här gör jag när jag valkar vantar lite för att få dem godare att bära.
Om du har en tvättbräda är det en fin hjälp, annars går det bra med en tvättho eller direkt på diskbänken. Blöt din vante i handvarmt vatten och ringla över lite såpa eller hårschampo.
Ta sen vanten och gosa ihop den i handen ungefär som man kramar en snöboll. Det skall vara så mycket vatten i vanten så såpan löddrar. Kläm en stund, då väcks ullfibrerna och börjar vandra i varandra.
Släta sen ut vanten och rulla den i sidled. Tryck med handflatan ungefär som när du bakar. Rulla ut och rulla åt andra hållet.
Rulla även vanten i längdriktiningen fram och tillbaka både på insidan och utsidan.
När du har hållit på ett tag kan du prova vanten och jobba lite med den direkt på handen.
Den vänstra vanten är lättvalkad och den högra obearbetad. Ingen större skillnad i storlek men maskorna ligger tätare.
För att göra vanten ännu bättre kan du borsta den lite med ex. en nagelborste. Glöm inte att vända vanten och borsta lite på insidan så den blir mjuk där också. Fördelen att valka så här jämfört med maskinvalkning är att man slutar när det är lagom. Maskinvalkning blir ofta hårt valkat, det går inte att ångra sig. En del av stickningens känsla kan gå förlorad, det blir ett tyg när inte maskorna syns tycker jag.
Med hej fr. Tant Kofta
